Det kommer perioder i livet då allt verkar gå åt helvete.
När det känns som att livet själv sopar undan fötterna på en och sedan skrattar hånfullt.
När man känner sig ensam, liten och hjälplös och inte vet vart man ska vända sig. Inte vet mot vems axel man kan gråta ut.
Man kan dela med sig av toppen på isberget till väl betrodda människor, för att lätta på trycket innan allt blir övermäktigt.
Men det jobbiga är ändå kvar. Känslan av att vara ensam är ändå påträngande.
Jag har lärt mig att delvis hantera det, jag har lärt mig att inte drunkna i det negativa.
Gör jag det går jag fyra steg tillbaka och faller ner i min depression igen och sitter som en fluga med huvudet i den berömda väggen.
Jag andas, jag motiverar mig själv och Jag mumlar positiva mantran dag ut och dag in, jag försöker se och tänka positivt. Jag försöker så gott det går också måla bort känslorna. Teckning efter teckning som visar mitt innersta som sedan eldas upp för att känslorna också ska eldas upp. Ibland fungerar det faktiskt hur fjantigt det än låter.
Däremellan när orken och motivationen tar slut så låser jag in mig i duschen och tänker på allt jag tagit mig igenom i livet som varit mycket värre, gråter bittra tårar och säger åt mig själv att ingenting blir bättre av att tycka synd om mig själv och att jag tar mig igenom detta också.
Denna veckan har varit svår.
Den har varit präglad av problem, besvikelse, brustna löften, grusade förhoppningar, hjärtesorg och tråkiga besked från alla håll och kanter. Ovanpå det läggs oron för flera i min omgivning och oro för mig själv och min framtid.
Jag har tagit mig såpass långt ur min depression och utbrändhet att jag klarar av att hantera 4-5 problem i veckan utan att det känns övermäktigt. Men när det dagligen dyker upp inte bara en sak utan flera, då står jag med en ögonbindel och balanserar vid ett stup.
Karusellen snurrar fortare och fortare och jag tappar mer och mer balans och jag hittar inget fäste, jag hittar ingen hand att hålla som gör att jag känner mig trygg med att allt löser sig.
Förtvivlat skriker mitt inre att "allt ordnar sig och blir bra, andas in och andas ut så är det snart över".
Just nu går all energi till att hypiventilera och se till att jag inte faller.
Men: Jag tar mig igenom detta också.
Imorgon ska att det negativa rensas ut och ersättas av positivt, imorgon ska tankar och känslor få vila.
På måndag tar vi tag i livet igen.
För just nu finns det någon annan som balanserar på kanten, någon annan som behöver veta att hon har stöd och kärlek. Jag vill finnas där för henne så gott jag kan.
Aminah säger alltid "min mamma fixar allt". Och det gör jag också.
Jag vill inte gå tillbaka till den jag en gång var, jag vill inte må som när jag mådde som värst. Jag ska vara lycklig och tacksam, jag ska se till att livet blir som jag vill. Jag ska inte låta något förstöra den lycka och harmoni jag äntligen funnit i mig själv.
Steg för steg, dag för dag och ett andetag i taget ska jag lösa allt som kommer i min väg.
Just ikväll är känslan av att vara ensam, övergiven, oälskad och oviktig så intensiv att jag insett att jag får nog dras med den tills imorgon. Under tiden ska jag sätta upp mål, motivera, peppa och älska mig själv. Imorgon är en ny dag men nya möjligheter och den SKA bli bra.
Det finns inga andra alternativ.
Den ska bli glad och positiv, den ska vara ljus och förhoppningsvis solig och den ska tillbringas med den viktigaste i mitt liv som fått dras med en sur mamma i en vecka. Imorgon ska hon få bestämma vad vi ska hitta på, vi ska pussas och kramas och hon ska få veta att hon är det finaste jag har, det vackraste i världen och att jag älskar henne mer än livet själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar