Älskade unge, det vackraste i världen, det finaste jag har

Långa, svarta, täta ögonfransar vilar lätt mot en mjuk och rosig kind.
Jag stryker det bångstyriga håret ur ansiktet och studerar det vackraste jag har.
Små fina anletsdrag som gör att hon liknar en sovande ängel.
Tänk att jag fick äran att vara med och skapa något så perfekt. 

Jag pussar lätt på den knubbiga kinden innan jag lägger mig tätt intill och andas in den bästa lukten som finns. 

Jag känner ett hugg av sorg i hjärtat.
Älskade unge vad du behövt gå igenom mycket.
Vad mycket du behövt se och höra som du inte borde.
Små öron ska höra fågelsång och se allt i ljusa och glada färger.
De ska inte höra gräl och skrik. Inte behöva se sin mamma bli ledsen och må dåligt. 

Ibland värker hjärtat av sorg över att hon behövt gå igenom allt för min skull. Jag satte henne till världen, det var meningen att jag skulle ge henne allt.
En lycklig familj, allt hon ville ha. Trygghet och kärlek.
Jag lovade henne allt det vid vårt första samtal. 
Att hon aldrig skulle behöva vara olycklig.
Att hon aldrig skulle behöva sakna något.
Att jag skulle skydda henne från allt ont.
Att jag skulle vara den bästa mamman hon kunde önska.

Jag har gjort mitt bästa. Tyvärr har jag inte kunnat hålla mitt löfte fullt ut.
Hon är lycklig, hon är älskad, hon har det hon behöver.
Men jag har inte kunnat ge henne syskon att leka med, ingen fadersgestalt som brytt sig om henne, inte möjligheten att bara vara barn.
Många gånger har hon fått vara större än sina 5år.

Det är hon och jag mot världen. Vi är ett eget litet team jag och lilla bus. Vi har lärt oss att inte lyssna på löften, att inte lita på att människor är det som de utger sig för att vara.
Vi har lärt oss att vi klarar oss själva. 

Vi har lärt oss att tillsammans tar vi oss igenom allt som livet utsätter oss för.

Många gånger när jag skäller i onödan, när jag inte fått sova ut, när jag inte fått mer än ett par minuter hit eller dit för mig själv så svider samvetet. Mitt dåliga humör ska inte gå ut över henne. Extra ont gör det när jag sover den där viktiga timmen innan jobb och jag kommer ut nyvaken och möts av ett leende
"visst var jag duktig som inte väckte dig mamma".
Hon är duktig min flicka. Hon tar hand om sin mamma, hon bryr sig och är omtänksam.

Ondast gör det när hennes pappa har ringt.
Det är synd att han inte förstår att han gör mer skada än nytta när han ringer.
Det är synd att han inte förstår att just de 5minuterna varje månad gör att hon mår jättedåligt.

Hon blir så orolig och ledsen var gång. 5min samtal med honom och jag får kämpa med utbrott, tårar och att hon är arg på livet minst en vecka efter.
Jag håller med henne när hon säger "jag förstår inte varför han ringer, han bara ljuger iaf". Hon är lillgammal min tös. Förstår så mycket. Har så mycket känslor. 

Och hon känner sig ensam. Hon saknar sina kusiner, hon saknar sina vänner. Hon saknar att vi var lyckliga båda två. Igår berättade hon att hon saknade vårt gamla vardagsrum. "Kommer du ihåg mamma, du hade tv:n så och bokhyllan så. Och man kunde lägga madrassen framför tv:n och mysa". Det är de gångerna jag blir arg på mig själv som slet upp henne från hennes trygghet för att jag trodde jag skulle laga en familj. Ett försök som var dömt att misslyckas. 

I dagsläget har vi det ganska bra. Vi kivar titt som tätt om kläder och hur mycket sötsaker som är hälsosamt att äta. Allt för ofta får hon höra "mamma måste jobba" och "aminah vi har inte pengar till det".
Allt för ofta så känner jag att jag inte orkar leka och hitta på saker. Allt för sällan går vi ut och gör något kul.
Men vi är lyckliga. Och vi har varandra. 

Och jag kämpar så gott jag kan.
Att hon är en glad, social och framåt liten flicka vittnar om att jag gör nog inte riktigt så dåligt jobb som mitt samvete vill få mig att tro.

Kanske har det varit värt allt. Kanske väntar det vi saknar runt hörnet.
Korta stunder ibland tror jag faktiskt det.
Att allt snart blir bra.
Vi bygger luftslott om hur vi vill ha det under tiden, vi ska bara hitta verktygen att förverkliga det med.
En dag ska vi få allt det som vi längtar efter.

En sak är säker iaf. Det är en tuff liten tjej jag har.
Stor personlighet, skinn på näsan, räds inte någon eller något och väldigt ärlig och framåt. Dessutom teaterapa som älskar att stå i centrum och som är väldigt rolig och dråplig. 

Hon klarar allt. Precis som mamma. Och hon skrattar och är glad och lycklig. Precis som mamma. 

Det är bara ibland vi är ledsna och bittra på livet.
Ibland känner vi oss lite ensamma. 

Vi har människor som tycker om och bryr sig om oss fick jag erfara häromdagen.
Att halva stan kom när de trodde vi var i fara utan att jag bett dem vittnar om det.
Det rörde mig så djupt att jag blev tårögd. 

Jag kramar om min tös och känner hur mycket jag älskar henne. Jag älskar henne så det värker i hjärtat.
Vad vore jag utan henne. Vad har jag att kämpa för om det inte är för henne. 

Hade jag kunnat hade jag plockat ner stjärnorna när hon är rädd för mörker.
Jag hade tagit bort det som gör ont när hon slår sig.
Jag hade gjort henne glad och lycklig så hon aldrig behövt se bekymrad ut. 

Jag hade tagit allt och alla som sårar henne och raderat dem från hennes liv. 

Försiktigt pussar jag på den mjuka kinden och viskar "aminah gumman, du måste vakna. Du ska snart till dagis för mamma måste jobba". 

Lojt vänder hon på sig och plirar med trötta ögon. 

-ja mamma, jag vet. Om du inte går till jobbet blir du arbetslös, blir du arbetslös kan vi inte handla mat och betala hyran, kan vi inte betala hyran så blir vi hemlösa och fryser ihjäl på vintern. 

Jag skrattar och pussar henne på näsan.
Mamma upp i dagen, lilla mini-me. 

Hon fnissar lite innan hon kryper intill och lägger de små armarna runt min hals.
Sen pussar hon på hakan och säger nöjt

-mamma. Jag älskar dig. Mest i hela världen. Till månen och tillbaka. 

Jag känner hur tårarna kommer i ögonen, kärleken till min fina tös bultar i hjärtat. 

"Och jag dig gumman! Till månen och tillbaka och ett varv runt hela jävla galaxen!"

Hon skrattar tills hon tappar andan, berättar att jag är "bengalo" innan hon gravallvarligt spänner ögonen i mig och säger

-jag kan inte gå till dagis som en luffare. Så vad ska jag klä på mig? Jag vill ha något som är jäkla fräckt asså!....

Älskade unge, det vackraste i världen, det finaste jag har...